Första fotot (tror jag) på oss två tillsammans, 17 november 1998. Vi sitter vid frukostbordet hos Daniels mamma. Vi sitter i det köket där jag såg honom för första gången...
Vid midnatt för elva år sedan gick jag med bestämda steg fram till Daniel och kysste honom. Vi kände allt varandra innan så det var inte så att jag gick fram till en främling om ni nu trodde det. Efter månader av blickar, onda magar och trevande samtal ansåg jag att det var dags att göra något åt saken.
Jag träffade Daniel för första gången då han hade fest hemma hos sig, egentligen var jag där för att jag hade span på en annan kille... men det hör inte till den här historien. När jag träffade Daniel klickade det direkt, eller ja... säger man så??? Nu i efterhand skulle jag nog hellre kalla det för kärlek vid första ögonkastet. På något konstigt sätt så var det liksom bara vi på den där festen, de andra märktes knappt. Vi, jag och Daniel, blev sittandes på köksgolvet (?) under hela kvällen, jag minns inte vad vi pratade om men jag tror att vi pratade om ALLT. Vi var 17 år då.
Efter den kvällen tog det ett par månader innan det blev vi två. När sommaren var slut var det dags att börja 2:an på gymnasiet för oss båda. Vi hade inte träffats på samma sätt igen, så som vi gjorde på festen menar jag. Vi såg varandra på stan då och då, för man hängde ju där då, men vi pratade aldrig med varandra. Bara blickar, nervösa och pirriga blickar. Vi gick på olika skolor, men precis som om det var ödet så hamnade vi på samma datalektioner under hösten. Jag hade valt Data B, som tillvalsämne eller vad man kallar det, det hade Daniel också gjort. Vi fick kontakt igen och vi satte oss alltid bredvid varandra i salen. När jag tänker efter så var det så genomplanerat från bådas sida, det liksom bara råkade finnas en plats över bredvid... hahaha... Vart efter lektionerna gick så kom vi närmare varandra och det kändes så naturligt att vara med Daniel. Jag hade mattelektioner efter varje datamöte med D. Under de veckorna som gick innan vi tillslut blev tillsammans i september kunde jag inte koncentrera mig alls på matematiken. Jag mådde illa. Jag var så kär så jag mådde illa. Det var liksom som elektricitet mellan oss, så fort han skulle hjälpa mig med något på datorn så pirrade det i hela kroppen när han kom nära mig. Jag minns att min mattelärarinna en dag frågade mig varför jag inte kom igång med uppgifterna som vi skulle göra, då svarade jag att jag var så kär att jag var alldeles illamående. Okej, sa hon, jag minns hur det var! Det var ett par veckor som det inte var så produktivt på de lektionerna ska ni veta, men jag hade ju en förstående fröken.
Framtill den där dagen för elva år sedan, den 25 september 1998, träffades vi på lektionerna och på två olika fester. Den första var i Folkets Park, Insparken kallades det. Det var den 12 september, jag minns datumet för jag "smet" från min pappas (45-åriga) födelsedagskalas på kvällen. Jag var så spänd inför kvällen, det var ju första gången som man skulle få chans att dansa med varandra, och om det blev riktigt lyckat så skulle vi avrunda det hela med en kyss. Som på den tiden nog var ett kvitto på att man var tillsammans. Det var ju så längesedan som jag var singel så jag vet inte hur det är nu för tiden, men jag tror att det är lite mer komplicerat ju äldre man blir. Det blev ingen kyss. Men två danser blev det. Ni ska veta att vårt blivande förhållande var en långsam process, vilket även våra vänner uttryckte den dagen då det väl hände. Äntligen! Det var på tiden! var fraser som hördes. Åter till danserna. Det var de sista två danserna, ni vet när det är dags för tryckare. Sorgligt nog minns jag inte riktigt hur det kom sig att vi väl dansade (måste fråga D), men den första låten var Kung av sand med Gessle och den andra var "Armageddonlåten", Aerosmith, I don´t wanna miss a thing. Både sången och själva filmen Armageddon har alltid varit "vår låt/film". Kvällen tog slut och jag lyckades ta mig hem trots att hjärtat slog volter.
Sedan var det då dags. Daniels klass hade klassfest, jag var också där tillsammans med några gemensamma kompisar. Inte så mycket till klassfest egentligen eftersom det var annat löst folk också. Vid det här laget började jag bli otålig. Jag umgicks med Daniel hela kvällen och vi hade det superbra. Jag och min kompis går iväg för att kissa, ja ni vet, alla tjejer går ju och kissar i par... speciellt när man är 17 år. När jag kommer tillbaka så ser jag att Daniel står och pratar med två tjejer, jag ser (ni vet ju att tjejer kan se sånt;)) att tjejerna är riktigt intresserade av D. Vart jag sedan fick mitt mod ifrån har jag ingen aning, men jag gick med bestämda steg fram till Daniel och gav honom en lång kyss. En kompis utbrast ÄNTLIGEN! Å så var det med den historien...
Sedan levde vi ju självklart lyckliga i alla våra dar´!
Daniel, jag älskar dig! Den här låten är till dig! ♥ Mya
Vid midnatt för elva år sedan gick jag med bestämda steg fram till Daniel och kysste honom. Vi kände allt varandra innan så det var inte så att jag gick fram till en främling om ni nu trodde det. Efter månader av blickar, onda magar och trevande samtal ansåg jag att det var dags att göra något åt saken.
Jag träffade Daniel för första gången då han hade fest hemma hos sig, egentligen var jag där för att jag hade span på en annan kille... men det hör inte till den här historien. När jag träffade Daniel klickade det direkt, eller ja... säger man så??? Nu i efterhand skulle jag nog hellre kalla det för kärlek vid första ögonkastet. På något konstigt sätt så var det liksom bara vi på den där festen, de andra märktes knappt. Vi, jag och Daniel, blev sittandes på köksgolvet (?) under hela kvällen, jag minns inte vad vi pratade om men jag tror att vi pratade om ALLT. Vi var 17 år då.
Efter den kvällen tog det ett par månader innan det blev vi två. När sommaren var slut var det dags att börja 2:an på gymnasiet för oss båda. Vi hade inte träffats på samma sätt igen, så som vi gjorde på festen menar jag. Vi såg varandra på stan då och då, för man hängde ju där då, men vi pratade aldrig med varandra. Bara blickar, nervösa och pirriga blickar. Vi gick på olika skolor, men precis som om det var ödet så hamnade vi på samma datalektioner under hösten. Jag hade valt Data B, som tillvalsämne eller vad man kallar det, det hade Daniel också gjort. Vi fick kontakt igen och vi satte oss alltid bredvid varandra i salen. När jag tänker efter så var det så genomplanerat från bådas sida, det liksom bara råkade finnas en plats över bredvid... hahaha... Vart efter lektionerna gick så kom vi närmare varandra och det kändes så naturligt att vara med Daniel. Jag hade mattelektioner efter varje datamöte med D. Under de veckorna som gick innan vi tillslut blev tillsammans i september kunde jag inte koncentrera mig alls på matematiken. Jag mådde illa. Jag var så kär så jag mådde illa. Det var liksom som elektricitet mellan oss, så fort han skulle hjälpa mig med något på datorn så pirrade det i hela kroppen när han kom nära mig. Jag minns att min mattelärarinna en dag frågade mig varför jag inte kom igång med uppgifterna som vi skulle göra, då svarade jag att jag var så kär att jag var alldeles illamående. Okej, sa hon, jag minns hur det var! Det var ett par veckor som det inte var så produktivt på de lektionerna ska ni veta, men jag hade ju en förstående fröken.
Framtill den där dagen för elva år sedan, den 25 september 1998, träffades vi på lektionerna och på två olika fester. Den första var i Folkets Park, Insparken kallades det. Det var den 12 september, jag minns datumet för jag "smet" från min pappas (45-åriga) födelsedagskalas på kvällen. Jag var så spänd inför kvällen, det var ju första gången som man skulle få chans att dansa med varandra, och om det blev riktigt lyckat så skulle vi avrunda det hela med en kyss. Som på den tiden nog var ett kvitto på att man var tillsammans. Det var ju så längesedan som jag var singel så jag vet inte hur det är nu för tiden, men jag tror att det är lite mer komplicerat ju äldre man blir. Det blev ingen kyss. Men två danser blev det. Ni ska veta att vårt blivande förhållande var en långsam process, vilket även våra vänner uttryckte den dagen då det väl hände. Äntligen! Det var på tiden! var fraser som hördes. Åter till danserna. Det var de sista två danserna, ni vet när det är dags för tryckare. Sorgligt nog minns jag inte riktigt hur det kom sig att vi väl dansade (måste fråga D), men den första låten var Kung av sand med Gessle och den andra var "Armageddonlåten", Aerosmith, I don´t wanna miss a thing. Både sången och själva filmen Armageddon har alltid varit "vår låt/film". Kvällen tog slut och jag lyckades ta mig hem trots att hjärtat slog volter.
Sedan var det då dags. Daniels klass hade klassfest, jag var också där tillsammans med några gemensamma kompisar. Inte så mycket till klassfest egentligen eftersom det var annat löst folk också. Vid det här laget började jag bli otålig. Jag umgicks med Daniel hela kvällen och vi hade det superbra. Jag och min kompis går iväg för att kissa, ja ni vet, alla tjejer går ju och kissar i par... speciellt när man är 17 år. När jag kommer tillbaka så ser jag att Daniel står och pratar med två tjejer, jag ser (ni vet ju att tjejer kan se sånt;)) att tjejerna är riktigt intresserade av D. Vart jag sedan fick mitt mod ifrån har jag ingen aning, men jag gick med bestämda steg fram till Daniel och gav honom en lång kyss. En kompis utbrast ÄNTLIGEN! Å så var det med den historien...
Sedan levde vi ju självklart lyckliga i alla våra dar´!
Daniel, jag älskar dig! Den här låten är till dig! ♥ Mya
Nu ska jag tända lite ljus och ladda dvd:n så att allt är riggat för en myskväll. Daniel kommer strax hem ifrån sin arbetsdag, stackarn har såååå långa dagar på arbetet. Nu får jag skynda mig... snart står han väl i dörren. Massa kärlek, Mya!
















